Mot alperna

Slutet av vår resa långst västkusten styr in mot Nya Zealands alper. Först ut är glasiärerna St Josef och Fox. Dessa två glasiärer är väldigt speciella då dom når ända ner till bara några hundra meter över havet. Vilket inte finns någon annan ställe på jorden. På nedre delen av dessa glaciärer så glider dem fram mitt ibland regnskog. En intresssant natur mix. Tyvärr har båda glaciärerna dragit sig allt mer tillbaka och om bara några år kommer dessa syner inte längre gå att skåda.

På vårt motel vid Fox Glacier där vi spenderar natten hade vi turen att ÄNTLIGEN! får se första delen av Sagan om ringen igen. Eftersom det var nästan 10 år sedan denna film släpptes på biograferna i europa har våra minnen varit vaga vid besök på alla olika filmplatser runt Nya Zealand. Så vi har under hela resan sökt efter en möjlighet att få se filmen igen, på annat format än en liten hotell rums TV. Motellet hade ett eget litet biograf där man fick välja film själv och titta.

Innan vi åkte vidare mot Queenstown som var vår nästa destination, passade vi på att svänga förbi Lake Matesson (The mirror lake). En av världens mest fotograferade sjöar. Vattnet i sjön är väldigt svart, samt att det ofta är helt spegelblankt och dessutom med fantastiska kuliser bakom, vilket gör att den är en av fotografernas favorit objekt. Tyvärr hade vi inte samma tur. Sjön var vågig och dessutom var det lite mulet.

Klicka här för att se fler bilder från vårt besök vid glaciärerna

Vägen till Queenstown är fylld med vackra vyer. Sjöarna som bergen omger är turkosa och bergen schiftar i färg eftersom vegitationen är så olika.

Att sjöarna är så turkosa är inte så konstigt om man tittar på de vattenflöden som rinner ner från bergen och längst dalarna till de sjöar som finns i området. Här vid detta flöde som vi gjorde en lite hike syns det ganska tydligt.

Mitt längst vägen dyker plötsligt en väldigt märklig strandrämsa upp. En drygt 1½ km lång sträcka där det är fullständigt fullt med ”Andrews” högar.
Vi vet ännu ej idag varför denna plats blivit så populär att bygga sådana längst. Men en mäktig syn var det iallafall.

Queenstown är en väldigt känd stad i många hänseénden. Både för att dess namn klingar bra, samt att det är av någon anledning Nya Zealändarnas adrenalin Meca.

Här är menyn på akiviteter man kan göra längre än någon annan stans på jorden. I Queenstown gjordes ex. det första bungyjump hoppet i världen, och än idag hoppas det från samma position. Förutom Bungy jump, kan man white rafta (forsränning), kayaka, Jetboata, sky divea, haijka, utforska grottor, åka på kryssning på sjön, åka helikopter, flyga scenic flights, åka skidor, snowboard, åka luftballong, hanggliding, mountain biking eller åka gondol upp till en av bergstopparna. Det är helt sanslöst med tanke på att det endast bor ca 8.000 innevånare i staden. Som tur var för vår rese budget hade våra tidigare äventyr mättat vårra magsäckar vad gäller denna typ av upplevelser så vi passade på att suga in omgivningarna, samt besöka lite kringliggande städer ”byar”, så som ex. Arrowtown.

Arrowtown´är precis som de flesta städer i detta område f.d. guldgruve städer. Dom bildades när guldrushen satte igång i början av 1900 talet i Nya Zealand. Än idag kan man låna ”hyra” ett fat och gå ner till bäckarna som rinner förbi staden och prova sin lycka. Tyvärr hade jag ingen lycka på denna front

I Arrowtown hittar man även ett museum kring just allt detta, vad gäller guldgruvorna och guldrushen, samt hur livet har i dessa städer under denna tid.

Klicka här för att se fler bilder från vår resa genom Nya Zealändska alperna

Mot och längst västkusten

Vår första dag på Södra ön öppnas upp med resa genom det enormt vackra fjordarna. Det norra fjordlandskapet är inte lika vackert och stort som det södra, men allt är det vackert ändå.

.
Vi styr mot Nelson som ligger halvvägs mot västkusten. Vi har planerat vår resrutt runt södra ön med västra sidan ner och östra sidan upp.

Känslan kring staden Nelson är fantastiskt. Hela området andas possitivism. Naturen är slående vacker och folk är otroligt öppna och trevliga. Dessutom känns staden till skillnad från många Nya Zealändska städer väldigt trevlig.

Kanske är den possitivism och sköna känslan här kopplat till att det är den plats i Nya Zealand med mest soltimmar per år?

.
Väl framme i Westport och västkusten börjar vi vårt sökande efter en camping eftersom vi bestämmt oss för att kampa för natten. Vi lyckas några mil norrut längst kusten hitta en väldigt mysig kamping alldess intill stranden. På stranden hittar vi några vrakdelar från skepp som förlist för nästan hundra år sedan. Vi lyckas även fånga några fotokenika ögonblick Jag låter bilderna tala.

Mot Windy Welly

Efter vår första kamping natt styrde vår resa mot Wellington. Resan gick bland annat via staden Palmerston North. Vi hade ganska låga förväntningar på den staden efter att ha hört John Cleese sitat -”If you ever want to kill yourself, but lack the currage. I think visiting Pamelton North will do the trick”. Stadens politiker svarade på detta genom att döpa stadens soptip efter honom till ”Mt Cleese”.

För att göra en liten genväg längst vår väg mot Wellington tog vi en väg som gick rakt över en liten bergskedja. Vi märkte dock ganska snart att denna väg var en ganska stor tidsförlust eftersom den svängde konstant med jättekurvor där det var max 10kmh som gällde och dessutom var vägen inte bredare än att max en bil fick plats (Båda riktningarna inräknade). Se bilden.

Överlägset den smalaste väg för bilar någon av oss någonsin åkt.

Innan vi åkte in i Wellington stannade vi till vid några av de Sagan om Ringen miljöer jag tidigare skrivit om. Bland annat rivendale.

När vi närmade oss Wellington blev vädret allt sämre. Tyvärr har Wellington ett smeknamn som lyder ”Windy welly”. Och nog fick vi uppleva det iallafall. Det blåste konstakt stormvindar och regnade smått hela tiden. Regnet trängde in under kläderna från sidan. Ingen kul upplevelse. Men förutom vädret så ”is Windy welly is doing well”.

Wellington är Nya Zealands huvustad, trots att det bara är ca 180.000 innevånare, att gämföra med ca 1½ miljon i Auckland.
Men på grund av sin centrala plasering sett till båda öarna var Wellington ett strategiskt val som huvudstad. Staden liknar till viss del två städer vi tidigare besökt. Det känns lite som en ”mini” mix av San Fransico med de viktorianska husen och backarna, samt Rio de janeiro med vattnet och bergen som omsluter staden.

I Wellington passar vi på att besöka det kända Te Papa museet.
Ta Papa är Nya Zealands national museum, och erkänt för ett ovanligt modernt och effektivt presentations sätt.
Och jag måste hålla med, det är en väldigt modern och häftig upplevelse att i 3 timmar utforska allting som har med Nya Zealand och dess historia att göra.

Efter ett par dagar med blåsigt och regnit väder är det dags för oss att ta färjan över till södra ön.

Resan över till södra ön går via sundet Cook Strait och tar ca 3½ timme under normala förhållanden. Sträckan traffikeras av två bolag. Bluebridge samt Interislander. Bluebridge är ett ”budget” alternativ och det va dem vi hade bokat med. När vi hade checkat in och väntade på färjan fick vi höra att det var stora förseningar och att turen över från södra ön till norra ön hade tagit över 5 timmar på grund av det blåsiga vädret. Efter ytterligare någon timma får vi veta att vår färja blir inställd på grund av vädret och att dom inte åker över Cook Strait igen förrän vädret blir bättre. Vi får en ombokning till samma färga 1 dygn senare, men vi passar på att checka med det andra bolaget Interislander. och som tur är lyckas vi få en plats på deras färja som lämnar senare samma dag för bara några kronor mer. Båtturen blir dock som väntat ganska tuff och samtliga passagerare erhåller spypåsar. En resa som klassas som en av de vackraste i världen blir för oss en mindre vacker syn.

Väl framme på södra ön och Picton har vi bara några minuter från båten till vår övernattning. Båda somnar tidigt denna kväll.

Klicka här för att se fler bilder från vårt besök i Wellington & resan över Cook strait