Tillbaka till 1500-talet

När man ska ta sig från Bangkok i Thailand till Siem Reap i kambodja drar man sig för att ställa frågor av Thailändare för hur man tar sig till Siem Reap bäst. Siem är Thailands tidigare namn, och Reap beyder besegrad.

Efter en bussresa till den kambonjanska gränsen gick vi till fots över den erkända gräns stationen mellan Aranya Prathet, Thailand och Popiet, Kambodja. Så fort vi kommit över till den kambonjanska sidan märker man skillnad på folk och omgivningarna. På den kambonjanska sidan består kontoret för att köpa ”Visa on arrival” av en hytt som snarast skulle passa som trädgårdsförråd åt någon i Thailand. Här försöker alla lura turister på pengar, till och med gränspolisen försöker med diverse fultrick för att lura ovetande turister.

De genuint leénde thailändarnas ansikten har byts ut mot giriga och luriga kambondjaners filluriga smile. Trots att vi läst på både i Lonley planet och diverse internet sidor om hur man ska gå till väga för att korsa denna gränsstation blev vi blåsta på 400 bath av gränsstationens poliser. Vi kände att någonting var lurt, men eftersom samtliga källor vi tidigare läst också nämner att man aldrig ska bråka eller krångla med gränspolisen så lät vi det passera. 400 bath är ju dessutom inte mer än runt 9 euro.

Väl genom gränsstatione med visum och stämplar i passen började jackten på en transport till Siem Reap, vilket ligger ungefär 2 timmars bilväg ifrån Popiet. Som tur är hade vi tidigare i pass-kontrolls köerna bytt några ord med ett ryskt par som vi åter igen träffade och kom fram till att dela taxi med. Taxi resan går längst en väg som för bara ett par år sedan var näst intill grusväg.

Längst vägen sitter människor i sina hyddor byggda av bambu och gräs och tittar på bilarna och bussarna som dundrar förbi. Här har tiden verkligen stått still sedan 1500 talet. Dom har ingen el, inget rinnande vatten och många av dem har inte änns 4 husväggar. När man åker längst de guppiga gatorna i och utanför Siem Reap är man ständigt omsluten av rök och kraftig rökluft ifrån de kokande kärl som kambodjanerna har framför sina hus längst vägkanten.  Norra delen av Kambodja är en av Asiens fattigaste områden. För befolkningen här är medelinkomsten runt 50$ i månaden. Observera MEDEL inkomsten!

Någonting annat noterbart är kambodjanernas tutande med bilar. Vår taxi chaför hänger näst intill oavbrutet på tutan den 2 timmar långa resan, och principen verkar likna den som används i Vietnam. Den som tutar mest, högst och snabbast får köra först.

Appropå Vietnam så bor en hel del ”flyktingar” från Vietnam i området. Många av dem har kommit med sina eller andras båtar längst floderna som rinner ändå från Södra Vietnam upp till den jättelika sjön Tonle Sap som breder ut sig från mitten av Kambodja ända upp till Siem Reap. Många av dem bor av någon anledning fortfarande kvar på vattnet, vilket har bildat världens största flytande stad Chong Khneas.

Här bor närmare 5000 människor på sina båtar och flytande hus. Vår första dag i Siem Reap gör vi en båtuflykt och skådar denna helt sannslösa stad. Att människor väljer att leva så har jag så svårt att förstå.

Dom har ingen tillgång till varken rent vatten eller el, och allting dom behöver måste dom hela tiden transportera ut till staden från land.

Staden har dock allt som man kan förvänta sig av vilken stad som helst här i området i form av skolor för barnen, restauranger, kyrkor m.m. Till och med en egen basketboll plan.

Många av barnen här har levet hela sitt liv här ute, och har aldrig ägt ett par skor eller aldrig åkt bil.

Se fler bilder från resa till Siem Reap och vårt besök i Chong Khneas här