Närmare Sydpolen kommer jag aldrig vara
Efter vår dos av guldrushen i Nya Zealänska alperna närmade vi oss den södraste punkten på Nya Zealand (iallafall som vi kommer till). Bergen blir till kullar, och kullarna blir till platt landskap innan vi är framme vid havet.
Till en liten fiskeby vid namn Bluff. Närmare sydpolen än såhär kommer jag / vi nog aldrig befinna oss igen. För övrigt är det 18.958 km!! till London, 15.002 km till New York och 1.401 km till Cape Reinga (den norraste delen av Nya Zealand) härifrån.
Vi passade också på att sätta våra fotspår i marken här. Lite som Neil Armstrong när han besökte månen 
Att vi befinner oss nära sydpolen är också någonting man kan märka på djurlivet längst sydkusten. I området The Catlins kan man få ett alldess upp in front möte med pingviner.
Vår övernattning i detta enormt vackra område är i ett lika vackert beläget hus. Alldess vid strandkanten där vi tänder en brasa och tittar ut över vattnet under solnedgången. Känns nästan som ett ställe man sett i drömmarna.
Runt vägarna i detta området finns helt galna mängder får. Man åker timme efter timme och överallt åt alla håll, är det fullt med får. En ganska sjuk syn efter ett tag.
Se fler bilder från The catlins här
Efter sydkusten närmar vi oss första riktiga staden på över en vecka Dunedin. Dunedin har runt 110.000 innevånare och en ganska instressant mix av Gothsk och Viktoriansk arkitektur. Den vackra järnvägs stationen i Dunedin är världskänd.
Vårt boende har ävet detta en touch av just denna mix. Ett gamalt slottliknande viktorianskt jättehus har gjorts om till det ”hostel” som vi övernattar i. Namnet Hogwartz med små häxor kring som logotyp ger ett lite creepy intryck.
Strax utanför Dunedin ligger halvån Ortago, där vi spenderar vår nästa natt. Här gess även en möjlighet att spana in en annan typ av pingvin. Det finns gulögda och blå ögda pingviner här i Nya Zealand. Den gula är lite större och vanligare. Medans den vi får se här, blå pingviner är världens minsta och även världens ovanligaste pingviner. Dom är inte större än en sko. För att få se dessa mini-pingviner är man tvungen att invänta natten och mörkeret. Då återvänder de till sina nesten en bit upp på land, efter en hel dags lek och fiske ute till havs. När dom kommer så kommer dom en klungor simmandes, och man ser på vattet flera minuter innan de kommer till land. Längst ett staket en bit från vattenkanten är det fullt med människor uppradade för att få en liten blick av dessa små krabater. Spänningen var olidlig.
Naturen kring Ortago är dessutom helt galet vacker, och vår stuga som vi övernattar ligger inte dumt till med utsikten.
Under dagstid kan man även se Albatros här, världens största flygande fågel.
Innan vi lämnar Dunedin området hinner vi besöka världens brantaste bebodda gata. På det brantaste stället lutar det 35 grader. Man får verkligen luta sig framåt när man går upp för att inte tappa balansen.
Mellan Dunedin och Omarou som är vår nästa övernattningsort stannar vi till vid en världskänd och lite magisk plats,
Mourako bulders. Spana in dessa stenar.
Dom har bildats på detta vis under miljontals år under jorden. (enligt vad forskarna tror). För att sedan när havet ätit av de leriga klipporna längst kusten blivit kvar. Vissa saker man ser här på jorden är verkligen svårt att tro att dom är naturliga även om de är de.
Frame i Omarou kan vi konstatera att vi lyckats hitta ännu ett fantastiskt hostel en bit utanför den lilla mysiga staden Omarou. Att gå eller åka längst Omarous hamngator känns verkligen som en liten tidsresa till början av 1900 talet.
På kvällen/natten kan man dessutom alldess intill staden skåda både gulögda pingvinerna samt de blå pingvinerna. Se den här videon när de springer över vägen alldess intill oss.
Helt galet söta, när dom vaggar fram för att gå till sina nästen en bit upp från stranden.
Här är vi nu
