Mot och längst västkusten

Skriven av Richard on Feb 2, 2010 in 06. Nya Zealand |
| More
Vår första dag på Södra ön öppnas upp med resa genom det enormt vackra fjordarna. Det norra fjordlandskapet är inte lika vackert och stort som det södra, men allt är det vackert ändå.

.
Vi styr mot Nelson som ligger halvvägs mot västkusten. Vi har planerat vår resrutt runt södra ön med västra sidan ner och östra sidan upp.
Känslan kring staden Nelson är fantastiskt. Hela området andas possitivism. Naturen är slående vacker och folk är otroligt öppna och trevliga. Dessutom känns staden till skillnad från många Nya Zealändska städer väldigt trevlig.

Kanske är den possitivism och sköna känslan här kopplat till att det är den plats i Nya Zealand med mest soltimmar per år?
.
När vi nästan är framme vid västkusten stannar vi till vid ett litet naturreservat, där bland annat Nya Zealands längsta
hängbro finns. Vi vandrar ett par timmar och hittar reliker från gamla guldgruvor i området, samt en häftig fors.
.
Väl framme i Westport och västkusten börjar vi vårt sökande efter en camping eftersom vi bestämmt oss för att kampa för natten. Vi lyckas några mil norrut längst kusten hitta en väldigt mysig kamping alldess intill stranden. På stranden hittar vi några vrakdelar från skepp som förlist för nästan hundra år sedan. Vi lyckas även fånga några fotokenika ögonblick :) Jag låter bilderna tala.
.
På västkusten finns inga riktiga städer. Eller iallafall inte i Europeiska mått.
För Nya Zealändarna som lever här finns det dock några städer. Den största ”staden” är Graymouth. I Graymouth bor ca 10.000 innevånare. De mindre städerna här i Nya Zealand har en påtalig känsla av ”Vilda västern” stad. Ofta en gata med butiker och barer längst, där allt händer.
I Greymouth övernattar vi på vår resa söderut. Men åker direkt dagen därpå vidare mot alperna i söder.
.
Längst vägen stannar vi till vid ett väldigt speciellt naturfenomen. The pan cake rocks, klippor vid havet som bildades för 30 miljoner år sedan från fragment av döda havsdjur och växter landade på havsbottnen cirka 2 km under ytan. Det enorma vattentrycket orsakade fragmentet att stelna i hårda och mjuka skikt. Gradvis seismiska åtgärder lyfte kalksten ovanför havsbotten. Milt sura regn, vind och havsvatten skulpterade sedan de bisarra formerna.
.

Lämna ett svar

XHTML: You can use these tags:' <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

*

© 2012 Richard Forslund.