Mot Windy Welly

Efter vår första kamping natt styrde vår resa mot Wellington. Resan gick bland annat via staden Palmerston North. Vi hade ganska låga förväntningar på den staden efter att ha hört John Cleese sitat -”If you ever want to kill yourself, but lack the currage. I think visiting Pamelton North will do the trick”. Stadens politiker svarade på detta genom att döpa stadens soptip efter honom till ”Mt Cleese”.

För att göra en liten genväg längst vår väg mot Wellington tog vi en väg som gick rakt över en liten bergskedja. Vi märkte dock ganska snart att denna väg var en ganska stor tidsförlust eftersom den svängde konstant med jättekurvor där det var max 10kmh som gällde och dessutom var vägen inte bredare än att max en bil fick plats (Båda riktningarna inräknade). Se bilden.

Överlägset den smalaste väg för bilar någon av oss någonsin åkt.

Innan vi åkte in i Wellington stannade vi till vid några av de Sagan om Ringen miljöer jag tidigare skrivit om. Bland annat rivendale.

När vi närmade oss Wellington blev vädret allt sämre. Tyvärr har Wellington ett smeknamn som lyder ”Windy welly”. Och nog fick vi uppleva det iallafall. Det blåste konstakt stormvindar och regnade smått hela tiden. Regnet trängde in under kläderna från sidan. Ingen kul upplevelse. Men förutom vädret så ”is Windy welly is doing well”.

Wellington är Nya Zealands huvustad, trots att det bara är ca 180.000 innevånare, att gämföra med ca 1½ miljon i Auckland.
Men på grund av sin centrala plasering sett till båda öarna var Wellington ett strategiskt val som huvudstad. Staden liknar till viss del två städer vi tidigare besökt. Det känns lite som en ”mini” mix av San Fransico med de viktorianska husen och backarna, samt Rio de janeiro med vattnet och bergen som omsluter staden.

I Wellington passar vi på att besöka det kända Te Papa museet.
Ta Papa är Nya Zealands national museum, och erkänt för ett ovanligt modernt och effektivt presentations sätt.
Och jag måste hålla med, det är en väldigt modern och häftig upplevelse att i 3 timmar utforska allting som har med Nya Zealand och dess historia att göra.

Efter ett par dagar med blåsigt och regnit väder är det dags för oss att ta färjan över till södra ön.

Resan över till södra ön går via sundet Cook Strait och tar ca 3½ timme under normala förhållanden. Sträckan traffikeras av två bolag. Bluebridge samt Interislander. Bluebridge är ett ”budget” alternativ och det va dem vi hade bokat med. När vi hade checkat in och väntade på färjan fick vi höra att det var stora förseningar och att turen över från södra ön till norra ön hade tagit över 5 timmar på grund av det blåsiga vädret. Efter ytterligare någon timma får vi veta att vår färja blir inställd på grund av vädret och att dom inte åker över Cook Strait igen förrän vädret blir bättre. Vi får en ombokning till samma färga 1 dygn senare, men vi passar på att checka med det andra bolaget Interislander. och som tur är lyckas vi få en plats på deras färja som lämnar senare samma dag för bara några kronor mer. Båtturen blir dock som väntat ganska tuff och samtliga passagerare erhåller spypåsar. En resa som klassas som en av de vackraste i världen blir för oss en mindre vacker syn.

Väl framme på södra ön och Picton har vi bara några minuter från båten till vår övernattning. Båda somnar tidigt denna kväll.

Klicka här för att se fler bilder från vårt besök i Wellington & resan över Cook strait